Non Nisi Victor Redit

inte en dag yngre skriver jag en sång  jag har ältat alla ord här över muggar och glas vi kom varandra närmre du och jag i vår och jag är tacksam för att du orkade lyssna en sommar igen kanske nån vecka på landet kanske nån helg i nån storstad söderut Du och din tjej jag och min son ibland planerna är skönt om dom kan flyta lite nu fan, det värker det ilar då och då det känns ibland som alla har förstått utom jag att världen står och pekar stackars han som tror att livet är en dröm han borde ta ett jobb jag drack en kaffe hos Louise på hennes uteplats igår hembakt och en son som lärt sig cykla just hon berättade sin historia och om styrkan hon fått hur värdena ändras när sjukdomar kommer jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem för hur svag jag har varit och hur fel jag haft två öl senare var Skånegatan ändå lite lockande och framtiden ljus jag fattar ingenting... ännu inte äldre tar jag flyget härifrån och tänker att jag blivit lite starkare tänker att jag bara måste leva lite mer och se mig om du vet hur jag är men sen i mörkret på hotellet i lappsjukans klimax klickar jag fram bilder som jag har i telefonhon och jag i taxi på väg från Gorkijparkenpå ett sista försök i Moskva nu minns jag det som varmt det där som frös i TV-soffan dagarna vi inte orkade prata med varann jag tvivlar än en gång och strör ut frågorna på bordet nån säger nånting nån annan nåt annat jag kunde säga att jag önskar hon förstod men det är ju inte det jag vill nog bara ändra sanningen nu går solen upp och jag står på en balkong i ett land jag aldrig känt och tittar österut ett land jag aldrig känt med nya smaker att förnimma steg som måste tas och mina hyllor för mig själv stolt som en bödel som bara gör sitt jobb väntar jag på frälsning och förlåtelse jag fattar ingenting... jag fattar ingenting och jag ser bara tecken bilder säga stanna bilder säger gåvvi pratar inte mera eller gifter oss till hösten saker förändras när tiden går har jag väntat mig för mycket blåste jag iväg jag ser tillbaka på en radda av affischer jag tror jag drömde om ett liv bara utan korridorer utan korridorer skulle jag bli lycklig du kände mig när åren var terminer när sommaren var helig  och nätterna var allt du har vart densamma som en klippa genom tiden med en hand som verkat räcka åt oss alla minns du när vi satt utanför Strandbaden i Falkenberg och lyssnade på när havet blåste in det var långt innan henne det var långt före allt men jag kan inte komma ihåg att jag saknade nåt jag ser regnet komma närmre  över floden TV:n dövar tystnaden i mörkret tid tid tid inte en dag yngre skriver jag en sång jag fattar ingenting...

Jag tror jag har har börjat förstå det på ett sätt som jag inte alls förstår. Eller snarer inser vem jag är. Men jag fattar ändå ingenting... Jag börjar tro att jag är den där killen som alla tjejer säger att dom vill ha men aldrig kommer att välja. Det finns dom som säger att dom är trötta på dom där som bråkar, super och är dumma. Och vill ha någon som är snäll och bryr sig om. Jag har alltid hoppats att jag ska komma till den åldern där dom människorna finns. Jag har nu förstått att den tiden aldrig kommer att komma. Men har aldrig sagt att det är min lycka som är den viktigaste. Kommer aldrig att säga det heller. Men fin tanke är det iallafall. Men som sagt: Jag fattar ingeting...

Poker ikväll:D Tänk om det kunde gå lika bra som på nätet...;)