Tänk!

Dom kunde inte ana mitt lidande och kval. Dom trodde allt blir bättre, tiden läker alla sår. Säkert står han leende en dag. Dom sett mig stå vid stranden med blick i fjärran fäst. Hur tårar utav längtan stal all kraft ut mitt bröst. Men ej hjärtat hastigt brister när så saknad sakta tär, Ett hjärta blöder sakta, tynar bort. Svag och blek; en viskning: Är jag kommen hem igen?   Så går hon bort min älskling och reser åter hem Ett leende av lycka: Jag är hemmavid igen. Så far hon bort min älskling och får ro.

Tänk! Tänk att man kan tänka så olika på samma gång. Att man under en kort period kan vara splitrad över sina tankar! För att sedan bli så fruktansvärt glad för att det blir som hoppats! Samtidigt! I samma sekund bli så ledsen för att det blev som man hade fruktat! Men det är sådant som kan hända! Men att man (läs jag) tänker så gör mig så fruktansvärt arg! Jag hatar att man (läs jag) gör så! Sen att regera så när det blir en bra grej! Om man gör så har man förbrukat mycket av sina livspoäng! Gör man (läs jag) något sådan så kommer en fruktansvärd hämnd att utkrävas! Men men! Det var fint så läng det vara helt enkelt. Får fortsätta med det! För det kommer nog flera!
                På återsende!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0