Non Nisi Victor Redit

Du har skrattat åt min humor lika gott som jag åt din. Varje kväll gick solen ner, alla kvällar fler och fler skrattade vi åt samma sak, men nu står jag vid min cykel och ser ner över Östberga stad.Och här kommer denna vemodiga man som kryper fram. I mig varje kväll. I mitten av Augusti och han gör mig knappast lustig. Denna vemodiga man kryper fram och berättar om dom vardagliga minnen som han kan. Denna vemodiga man kryper fram. Jag är en vardagens person som cyklar runt i våran stad och känner vardagens passion. Och i Juni är jag glad, jag är sommarens fantast fast fast med kläder på. Jag är en blomma i ett skal, jag är en påklädd Rönnerdal men nu är tiden här då den där lilla mannen knackar på fast han är portförbjuden men det spelar ingen roll för jag är utelåst.
Denna vemodiga man kryper fram och berättar om dom vardagliga minnen som han kan. Ja nu kryper han fram, han som kan, göra sommaren till höst och här börjar allting om och hjärtat slår nu för hans vemodiga röst. Denna vemodiga man kryper fram och berättar om dom vardagliga minnen som han kan. Ja denna vemodiga man kryper fram. Och berättar om vinterns passioner som försvann. Jag är en vardagens person som känner höstens misär. Du kanske inte skrattar jämt men du får ta mig om du vill och som jag är.

Jag hade både stängt och låst dörren med en klar förhoppning om att aldrig behöva öppna igen. Men som vanligt blev det inte som jag ville. Jag öppnade dörren på vid gavel och släppte in honom. Och på något konstigt sätt. Eller så konstigt är det inte... Så hammnade jag utanför och tittar på den stängda dörren. Utan en aning om hur jag ska kunna komma in igen. Just nu känns det som om jag inte vet om jag ens vill komma in igen. Jag är kanske sådan egentligen? Att jag på något konstigt sätt har hittat min plats? Att det som jag var bara var en illusion? Att den jag var då inte var verklig? Frågan är om jag ens finns på riktigt? Det känns lite så faktiskt...
                   På återsende...